hälsa hos tibetansk mastiff

hälsa i stora drag

Ett av de större försäkringsbolagen anger sannolikheten för att en genomsnittshund  skall behöva uppsöka veterinär till 1 (ett). Tibetansk mastiff har hos dom värdet 0,85 (2025). Det talar för att rasen är förhållandevis frisk. 

Rasklubben har nyligen (2025) gjort en enkät i vilken rasens hälsa redovisats för hundar 14 år tillbaka i tiden. Utfallet var gott. En tibetansk mastiff blir ofta gammal. I materialet finns ett par trender man kan vara observant på. 

* viss tendens finns att unga hanar oftare drabbas av tillväxtrubbningar. Hälsa och foder hänger där nära samman.  

* tecken finns också att det inte är ovanligt att tibetanska mastiffer med sina hängande öron oftare får fuktrelaterade bekymmer som svamp, Viktigt att sköta öronen särskilt vid fuktigt väder och pälsfällning.

hälsodata inrapporterade till SKK

Tyvärr har svenska uppfödare inte lyckats entusiasmera sina valpköpare att göra de hälsoscreeningar som rasklubben förordar. Röntgen av höft, armbåge och ögonlysning. Utan spaning - ingen aning. Som ackumlerade data nu ser ut är det ett par kennlar (Bod Khyi en av dom) som dominerar inrapporterade officiella hälsodata. Att dra slutsatser från det är missvisande för rasen i stort. Vill du veta hur Bod Khyis hundar klarat sig. Gå till sidan med avelsuppföljning.

att tänka på vid avel

Då man planerar parning eller valpköp behöver man beakta kunskap om ärtfliga sjukdomar och också se till vilken inavelsgrad den planerade parningen/valpkullen får. 

Inavelsgradsökningen i stamtavlan enligt SKK. Svenska kennelklubben rekommenderar att man skall ha en COI (inavelsgrad) helst inte överstigande 6 %. Sedan 2026 rekommenderar man att den inte skall överskrida 2,5 % på fem generationer. Det är svårt att uppnå då stamtavlor för TM är registrerade i olika klubbar och därför inte alltid redovisas i alla databaser. En mycket låg inavelsgrad bjuder också på överraskningar. Anlag som aldrig tidigare möts kan komma i uttryck. 

Genomisk inavelsgrad. Genom att ta blodprov eller cellskrap kan man extrahera DNA. I DNA finns arvsanlagen från båda föräldrarna. Har individen många identiska gener från mor och far så visar det på att variationen i den totala arvmassan är lägre än om de inte hade haft många identiska gener från föräldrarna. Bod Khyi har börjat testa den genetiska inavelsgraden för att på så sätt kunna följa hur populationen påverkas av ökad inavel. 

detta ska man kolla upp hos sin TM  

* höftledsstatus, 

* armbågsstatus 

*ögonhälsa

sjukdomar som anses dyka upp hos TM ute i världen

Texten som följer är en kort sammanställning över vad som nu anses vara sjukdomar som förekommer runt om i världen bland tibetanska mastiffer så som jag uppfattat det.

Höft och armbågsfel. Förekommer inom rasen i sådan omfattning att rasklubbar i stort sett hela världen kräver eller rekommenderar godkänd eller känd höftledsstatus på avelsdjur. Omfattningen hos tibetansk mastiff är emellertid inte så stor att vi kan prata om en höftsjuk ras. I SKK´s hunddata kan man se resultatet av höftledsröntgen. Felen antas ärvas polygenetiskt, dvs flera anlag samverkar. Då man planerar avel eller står i begrepp att köpa valp skall man titta höftresultaten bakåt i stamtavlan och också hos syskon till föräldradjuren. "Många bäckar små" är den inställning man skall ha då tittar på resultaten.

Korsbandsruptur. I ett knä finns två ligament som håller underbenet fast vid lårbenet. De fäster i form av ett kryss- vilket gett deras namn, korsband. Agria beskriver det så här: Korsbandsskador hos hund kan uppkomma till exempel vid en vridning av knät. Andra orsaker kan vara sjukliga förändringar i ligamenten som sedan brister vid belastning. I ett knä finns två ligament som håller underbenet fast vid lårbenet. De fäster på ett sådant sätt att de bildar ett kryss – därav namnet korsband. Om ett eller båda banden går av förloras stabiliteten i knäleden. Underbenet kan då förskjutas i förhållande till lårbenet." 

Övervikt, strukturell obalans i bakstället, spondylos, halkolycka har angivits som utlösande eller bakomliggande faktor men någon statistik eller linjebundenhet finns inte som bekräftar eller undanröjer faktorer. 

Patellaluxation. Detta knäfel förekommer hos rasen men hittills i mycket liten omfattning. Eftersom hundar med defekten kan vara symptomfria finns det ett mörkertal. Vissa raser har krav på känd patellastatus men det gäller inte TM i Sverige. Patellaluxations innebär att knäskålen kan flyttas ur sitt läge, antingen utåt eller inåt. En viss ärftlighet kan misstänkas och man är inte säker på om arvsgången är enkelt autosomal recessiv eller om den är polygen, dvs flera gener samverkar. Drabbade hundar skall inte användas i avel.

PRA - progressiv retinal atropi. Inget fall bland svenska hundar bekräftat av SKK men för nåt år sen upptäcktes fall i Finland. Detta är en ärftlig ögonsjukdom som finns hos andra tibetanska raser och som betyder att näthinnan förstörs och hunden blir blind med tiden. Testning mot PRA har gjorts i flera år hos tibetansk mastiff.
Avelsrådet i TMK har vid årsmötet 2008 informerat om 1 PRA fall hos svenska TM under 2007 men det är inte bekräftat av SKK. Sjukdomen är sådan att veterinärer har rapporteringsplikt då någon hund diagnosticeras med den. Avsaknaden av rapport till SKK gör att man kan tvivla på korrekt diagnos. Likafullt är det av vikt att vi är observanta då finska fall nyligen uppdagats.

CIDN - Canine Inherited Demyelinative Neuropathy
Inga fall har upptäckts i Sverige. Sjukdomen skulle översatt till svenska heta ungefär; ärftlig återbildning av nerverna hos valpar. Sjukdomen märks först vid 5 veckors ålder och har ett dödligt förlopp. Sjukdomsanlaget är recessivt och det krävs därför att hunden får 2 anlag för att sjukdomen skall tas i uttryck. Ska vi dra någon liknelse till oss människor skulle vi kunna likna det vid en valparnas MS. Sjukdomen upptäcktes och beforskades på 80 talet i USA. Man fann att sjukdomens ursprung var en import  som användes i avel på kennel Ausables. Tack vare ett framgångsrikt arbete och öppenhet från kenneln kunde anlagsbärare spåras och de och deras avkommor uteslöts från avel.
Innan sjukdomen blev känd importerades en tik från CIDN- bärande linjer till Sverige och användes i svensk avel. Det är nu drygt 20 år sedan och inga fall har upptäckts i Sverige. 

Entropion. Ögonlockets nedre kant rullas inåt varvid ögonfransen irriterar ögat. En hund med entropion har ett veck/en vikning av nedre ögonlockets kant. Entropion åtgärdas lätt med operation men defekten kan ärvas vidare. Hundar som opererats för entropion kan inte användas i avel. Defekta hundar bör inte användas i avel.

Sköldkörtelproblematik. När sköldkörtelns hormonproduktion krånglar påverkas ork, lust, päls, hud och vikt. Sjukdomen kan framgångsrikt behandlas med en livslång medicinering. I andra länder testas tibetanska mastiffer för att utesluta sköldkörtelrubbningar innan de används i avel. I Sverige har flera fall rapporterats och ofta drabbar det flera hundar ur samma kull. Drabbade hundar ska inte användas i avel.

HOD. Sjukdomen orsaker förlaming och extrem smärta i unga växande hundar. Utan behandling kan sjukdomen i sin värsta form vara dödlig. Drabbade hundar vägrar stå, röra sig, äta eller dricka p.g.a smärtan. Ofta förekommer feber men inte alltid. Smärtsam svullnad kan förekomma över benens nedersta leder. Sjukdomen drabbar oftare storväxta valpar i en kull. Det finns inga säkra kunskaper runt HOD men man anar att inavelsproblematik kan ligga bakom sjukdomen. I Finland har det berättas om HOD fall under senare år.

Demodex. Demodex canis är ett hudkvalster som lever i hårsäckarna. Vissa hundar kan få symtom av demodex och sjukdomen kvalstret orsakar kallas demodikos. Det leder till klåda och håravfall. Man talar om olika typer av demodikos beroende på när den debuterar och hur omfattande den är. Olika meningar råder kring sjukdomens ev. ärftlighet. Gammal kunskap säger att det är individer med brister i sitt immunologiska system som utvecklar en reaktion på kvalstret. I hälsoenkäten från SvTMK 2025 fanns inga rapporterade fall av Demodex.

Epilepsi. Närmare ett tiotal svenska hundar har drabbats genom åren. Den ärftliga formen av sjukdomen kan bryta ut från ett halvt års ålder men behöver inte debutera förrän något år senare och då är det svårt att avgöra om sjukdomen verkligen var ärftlig eller om den orsakats av skada eller infektion. Man säger att sannolikheten för att det verkligen varit ärftlig ep ökar då fler hundar ur samma kull/föräldrakombination drabbas. Ep har blivit ett mycket laddat ämne inom hundvärlden och har lett till både förtal av enskilda kennlar, enskilda hundar eller spridning av icke säkerställda fakta .

Sjukdomen verkar ärvas polygent, dvs som en kombination av flera olika, kanske upp till 6 olika gener. Det kan t.o.m vara så att sjukdomen ärvs på så sätt att ju fler ep gener hunden har i sina arvsanlag desto större är risken att hunden drabbas av ep, en form av additativ effekt. Forskare runt om i världen, i både Sverige, USA och Finland tex, försöker hitta de sjukdomsbärande anlagen för att på så sätt utveckla ett enkelt blodtest som kan säga om en hund bär på ep-anlag eller inte. Det testet är inte färdigt ännu.

Under tiden försöker uppfödare i hela världen genom detektivarbete se vilka kombinationer av hundar som gett epileptisk avkomma och på så sätt lista ut vilka hundar som bär på anlagen. Hittills har man funnit att vissa hundar förekommer oftare i stamtavlor där ep förekommer. Men det är inte alltid det utbryter ep när dessa hundar finns med. Vilka hundarna är? Att skriva hundarnas namn på en hemsida kan betraktas som förtal. Jag har hämtat mina kunskaper bland annat genom att läsa på olika internationella fora där saken diskuteras, olika veterinärartiklar samt på hemsidan https://www.dokhyi-journal.de/ Den hemsidan är omdiskuterad och måste tolkas med försiktighet och klokhet. Man måste tänka på att det aldrig är en enda hunds i en stamtavla som sprider ep till nästa generation. Det behövs flera anlag från både mamman och pappan och de behöver troligen överskrida något slags tröstelvärde för att ep kan komma i uttryck hos en hund. Dessa anlag kan finnas flera generationer tillbaka i stamtavlan för att plötsligt dyka upp som ep hos en hund.

Med den begränsade kunskap vi har kan vi agera på tre sätt:
1. Antingen slutar vi avla på hundar i vars stamtavlor det förekommer anfäder med som misstänks ligga bakom ep. Nackdelen med denna metod är att då finns knappt några hundar att avla på alls, någonstans i nästan alla stamtavlor finns det namn som kan vara misstänkta enligt den tyska Do khyi journal. Då skulle avelsunderlaget för TM bli för litet och vi skulle få andra inavelssjukdomar att tampas med. Något som på sikt kan förstöra vår ras. En tickande bomb nr 1.

2. Det andra alternativet är att vi accepterar att avla på hund som kommer från linje där ep förekommer men bara para med en hund som kommer från helt fri linje. Fördelen är att vi håller genpolen vidare, nackdelen är att vi måste ha i beräkningen att ep anlagen finns dolda i genomet utan att kanske komma till uttryck i varje generation. En tickande bomb nr 2.

3. Det tredje sättet har använts alldeles för länge. Uppfödare tystar ner vetskapen om ep i sina kullar och fortsatt avel sker utan insikt i sjukdomens historia.

Självklart ska inte kullsyskon till konstaterat ep-sjuka djur användas i avel. Det är också den rekommendation som SKK avelsexpert gav TM klubbens medlemmar vid föreläsning vid TMK årsmöte 2007.

Nån i gång i framtiden kommer vi säkert att med ett enkelt blodprov kunna testa om en TM bär på anlag för ep. Den dagen detta test finns kommer vi att med säkerhet kunna använda endast ep-fria hundar i vår avel.

Andra raser har agerat så att man tänkt sig att ep ärvs autosomalt recessivt och genom den kunskapen har man försökt avla bort ep ur rasen. Detta har fungerat med viss framgång.